Linnea Ulrika

Söndagen den 20 Mars vaknar jag klockan 04.00 av att värkarna sätter igång. Magen drar ihop sig och ger en kraftig mensvärk känsla. Jag som tidigare gick runt och undrade hur det kändes när det var på riktigt, jag letade efter små tecken. Nu kände jag direkt att det var på riktigt, det var ingen tvekan. 

Jag låg o vred mig en stund i sängen och kände efter på varje värk för att verkligen förstå att jo, nu är det igång. 

Värkarna gjorde ont men absolut inte ohanterliga, jag andades tungt genom dem och kunde sova  lite till. 

Några timmar senare vaknar jag igen av värkarna och jag väcker A. Han går från yrvaken till klarvaken när jag säger till honom att nu har jag riktiga värkar, förlossningen är igång. Ännu i tidigt skede men igång iallafall. 

Jag går på toaletten och slemproppen släpper, ursäkta känsliga läsare men tänk er att upptäcka snoraktigt slem blandat med blod när du torkar dig efter toalettbesöket. Då förstår du varför det heter just slempropp. 

Jag ringer in till Rigshospitalet där vi senare ska föda och förklarar situationen. Barnmorskan säger att sålänge jag kan hantera värkarna så ska vi försöka vara hemma, hemma sålänge som möjligt är utgångspunkten. 

Efter en stor frukost ligger jag i soffan med värmekudde och A röjer i lägenheten på ett sätt som jag nog aldrig sätt honom göra förut. Städar lite, packar lite till väskan, planerar och skriver ner allt han ska handla senare för att ge oss båda en stor energiboost.  Min älskade, det kan inte vara helt lätt att vara mannen i en sådan situation. 

Fram mot lunch somnar jag en timme eller två och vaknar utan en enda känning av värk. Värkarna var ju ändå hyfsat regelbundna med 5-6 minuters mellanrum tidigare. De var bara som bortblåsta. 

Jag ringde till förlossningen igen och barnmorskan förklarade att så kan det vara för förstföderskor. Förlossningen är igång och värkarna kommer komma tillbaka så jag skulle inte oroa mig men dessvärre kunde det ta timmar, dagar och till och med veckor om det ville sig. Hon sa att jag skulle försöka njuta av stunden att pausa från värkarna och bara slappna av lite. 

Om jag bara visste då att njuta av stunden faktiskt är guld värt så hade jag gjort det men jag kände bara besvikelse. Jaha, skulle jag kanske behöva vänta i dagar till innan vår son ville komma ut!? Jag och A bestämde oss för att försiktigt gå runt sjön, det var ju trots allt sol ute. 

Ett bra beslut, därefter satte det igång igen. Precis som på förmiddagen, regelbundna men hanterbara. 

Varje värk varade i ca en minut och de kom med fem minuters mellanrum, det gick fortfarande bra att andas igenom dem. 

Fram mot kvällen blir värkarna kraftigare och jag kan inte längre prata när jag får en värk utan måste koncentrera mig på andningen, vi har kontinuerlig kontakt med barnmorskorna på förlossningsavdelningen och de säger att det kan vara dags att åka in och undersöka mig. 

Sagt och gjort, värkarna är kraftigare och topparna av dem tar mycket av min energi. Jag blir undersökt och är öppen en ynka cm. 

Åter besvikelse och med en dos smärtstillande och lugnande fick vi åka hem igen. 

Väl hemma försökte vi sova lite, klockan var nu runt 22.00. För mig gick det inget vidare, tabletterna jag fick med hem hjälpte inte det minsta och för varje värk ville jag bara försvinna ur min kropp. Jag försökte andas lugnt men i toppen av värken låg jag istället bara och skrek panikartat, Anders,Anders,Anders! 

Efter att vi har kämpat hemma någon timme beslutar Anders att vi åker in igen, han ville inte se mig ligga där och ha så ont utan att kunna göra något. 

Vi kom in, jag blev undersökt igen och var nu öppen 2 cm. Jag förstod att det är det här som kallas "att föda barn" och jag orkade inte ens tänka på hur lång tid av smärta jag hade kvar. 

Vi får ett rum, en vanlig säng och en förlossningssäng. Jag ligger i den sköna sängen och stackars A ligger på den inte lika sköna förlossningssängen som påminner om en tandläkarstol.

Vår barnmoska föreslår morfin till att börja med för att hjälpa mig att slappna av. 

Värkarna gör fortfarande lika ont men jag känner mig väldigt groggy och yr av morfinet så jag blir inte lika spänd varje gång värkarna kommer. Men fortfarande ropar jag hastigt efter Anders när de toppar och snabbt hoppar han ur sin säng och är vid min sida. Han var en hjälte under hela förlossningen. 

Efter några timmar känner jag hur något märkligt knäpper i mig i samband med en värk och vattnet går. Jag känner mig ganska förvirrad av morfinet, mår illa och kräker. Anders hjälper mig till toaletten innan jag blir undersökt igen. Öppen 8 cm. 

Fråga mig inte hur men på något sätt har min kropp kämpat på från 2cm till 8cm på bara några timmar på endast morfin. Inte så konstigt att Anders fick agera lugnande hand i all smärta. 

Jag fick lägga mig i förlossningssängen och samtidigt känner jag hur värkarna ändrar karaktär. För varje värk drar min kropp ihop sig och jag vill inget annat än att bara följa med och trycka tillbaka. De sista 2cm i öppningsskedet fokuserar jag på att göra som barnmorskan säger och bara andas i stötar och inte pressa. Lättare sagt än gjort men de där två centimeterna utplånades snabbt och trots att det kändes som att jag skulle gå sönder upp till naveln så var det skönt att få ge sig hän till kroppen och inte kämpa emot. 

Efter sex krystvärkar kom August till världen. Den 21 Mars, 3350 gram och 50 cm perfektion. 

Mammas och pappas liv är numera fullbordat. 

Vårt lille barn är här. 

Förlossningen var otroligt smärtsamt men samtidigt det häftigaste jag har varit med om. Jag hade en drömförlossning och är otroligt nöjd med min kropps prestation. 

Det är mer än smärtan värt.