Linnea Ulrika

Känns som att det inte var så längesedan som jag bläddrade fram i alla mina gravidappar till de här sista veckorna och nästan såg fram emot till vi var här. Då kändes det som en evighet. Nu känns det som att det var igår. 

Graviditeten har gått rysligt fort och nu är det bara några få veckor kvar, en vecka till han är helt färdig dessutom. 

Känslan: skräckblandad förtjusning. Vi längtar så efter vår son, men samtidigt har jag så många frågetecken om livet som förälder som bara kan svaras på när jag väl står där. Och den enda som kan ge mig svar är jag själv, av mina egenlärda kunskaper. För det är ju faktiskt så, det här är en ny liten individ som vi ska möta och lära känna, inifrån och ut. I början kommer det att vara en främling, med sina behov och viljor som en gröngöling till mamma måste lära sig att läsa och förstå. Prova tanken om att lära dig Kinesiska utan lärare... Så känns det. 

Det är bara jag, min älskade och vår älskade son. Vi kommer ha vår egna lilla familj o trots att vi har så många runt oss som gärna står med stöttande händer så är det vi tre som i slutändan vet mest, o kommer lära oss att veta bäst. 

I apparna står det att bebisen den här veckan förbereder sig inför förlossningen. I nästa vecka är han som sagt helt färdig och kan komma ut när som helst. Men det kan också dröja några veckor till. Jag är inställd på det sistnämnda för att inte bli besviken när tiden känns lång. Det är ju trots allt vanligt att gå över tiden som förstföderska, har jag förstått.. 

Lite familjefilosofi o en obäddad säng såhär en lördagmorgon. Lördagens charm. Graviditetsvecka 37.